Igår hände det igen……..
Processen är liknande oavsett måleri, skrivande eller livet i övrigt. När vi ska in i nya projekt eller hitta på nya saker utanför vår trygghetszon är det helt naturligt att det känns skrämmande o läskigt. Det är ju outforskad mark ska ut på o kan kännas som att slänga sig ut till vargarna. Vi vet inte vad som väntar, det enda vi känner är hjärtat som säger att det är rätt väg att gå, att det är något vi ”måste” göra för att det är betydelsefullt.
Den första fasen är oftast inspirerande o uppbyggande, vi har idéer o går in med positiv glädjande energi för det nya. Vi har flow o det känns härligt ett tag men sedan helt plötsligt tar allt en annan vändning, egot kommer in o vi känner tvivel. Börjar fundera på om den här idéen verkligen är så himla genomtänkt o bra egentligen. Alla möjliga argument maler i huvudet om varför vi ska ge upp o inte fortsätta. Då är det bara egot som har fått bränsle o går igång på alla cylindrar för att få tillbaka oss i tryggheten igen (egots gnatande är negativt, vill inte utvecklas alls utan ha oss kvar i samma gamla mönster som vi är vana vid o känner till). Detta hände mig igår när jag satt o skrev på min nya bok (som i sig är en skräckblandad förtjusning), helt oväntat från ingenstans dök negativa tankar upp, tankar som; – men hallå, vem vill läsa detta? vem tror jag att jag är? nej, är detta verkligen en bra ide? jag har ju inget intressant att skriva ändå….osv.
Eftersom tvivlet är kopplat till egot så är det en varningssignal för mig, när de nedtryckande tankarna börjar gnaga i huvudet får jag dra i nödbromsen. Stopp stopp stopp!!!!! Sedan får jag mentalt övertyga mig om att detta är inte sant, såhär är det i varje process mer eller mindre. Vissa gånger krävs det lång övertygelse men oftast räcker det att berätta om känslan till en vän eller mannen för att det ska släppa. Ja, så nu är jag inne i den fasen när det är lite trögare, tvivlet kommer o går, känslorna åker berg o dalbana, fram o tillbaka, hit o dit. Men jag är envis o ska minsann visa egot att jag bestämmer över mig. När jag skulle tala in min ljudbok var det fruktansvärt jobbigt o än mer när jag skulle upp på scen med David Hellenius på Jontefondsgalan, mådde riktigt illa o var såååå nervös att jag ville gräva ner mig. Fyfyfy vad nervositet o oro kan sätta igång fysiska symtom i kroppen. Ja det finns många utmaningar som varit tuffa under livets gång. Men jag har fått med mig en viktig insikt; att ju jobbigare egot är desto mer förstår jag att det måste vara något viktigt som verkligen ska göras för att det har en djupare betydelse. En utveckling jag behöver gå igenom för att just den erfarenheten kommer vara till hjälp längre fram. När de jobbigaste prövningarna dyker upp är jag oerhört glad o tacksam för mina närmaste som ger mig extra kärlek o stöd i situationer som är lååååångt utanför tryggheten.
Det häftiga är att när vi vågar fortsätta o gå vidare sker det magi! Vi går in i en ny fas i processen o känner att; – jo banne mig detta klara jag! Lite jävlar anamma o självförtroende som säger att detta kommer bli bra. Det är väl inte hela världen om det skulle bli pannkaka för då har jag ju ändå vågat.
Vi hör att hjärtat viskar o är med oss hela vägen men när egot skriker högt är det ibland svårt att höra hjärtats röst. Men när vi gör ändå o fortsätter är vi makalöst fantastiska! Då är vi värda att sträcka på oss än mer o vara stolta över att vi vågade o att hjärtats röst segrade än en gång………
Så håller processen på, om o om igen, tar en omväg o kringelikrokar sig, går spikrakt framåt för att tillslut avslutas o bli hel. Cirkeln sluts, vi känner frid o en ny cirkel tar vid. Livet, processen, resan som ger mening o stärker oss.
Solsken
Karolina