ÖNSKEVECKA

Jag tänker berätta om målningen som växte fram i lördags på eventet. Det är inte ofta jag vet vad motivet ska bli när jag börjar eftersom det är just det jag älskar med skapandet – att starta med ett tomt sinne där färgerna och processen/dansen tar mig med på resan. Men när det är specialbeställningar och vid enstaka tillfällen finns det en plan. Med plan menar jag absolut inte punkt och pricka eller att jag skissat upp motivet på duken eller papper innan. Utan mer en utgångspunkt av färger som sedan ska komma att bli tex blommor. Jag ser inga inre bilder eller slutresultat framför mig alls. Friheten är som ni vet väsentligt i mitt skapande vilket gör att jag här måste känna mig fri för annars dör lusten och kreativitet vissnar.

Så i lördags visste jag färgskalan innan jag började eftersom den skulle matcha med min outfit. Jag hade också bestämt innan att den ena målningen skulle vara abstrakt och den andra figurativ med blommor. Men inte hur många blommor, hur de skulle se ut eller kompositionen för det överlåter jag till processen. Så jag börjar med att skapa en harmoniserande skön bakgrund, gärna med en mix av ljusare och mörkare valörer som automatiskt ger ett djup i bilden. Därefter följer jag målningens andetag och rörelse till jag känner att bakgrunden är i balans men ändå har liv i sig. Sedan börjar skattjakten i form av blommor, var finns de naturligt, av sig själv? Vad ser jag under ytan? Ögat söker, scannar av varenda liten detalj, färgpartier, rörelsen, hur känns den? Var fastnar blicken, vart är ingången i bilden, tar in allt, känner in, vad dras ögat till osv. Dansen, samspelet och tilliten. Jag släpper kontrollen och överlämnar mig, låter mig föras, målningen bestämmer takten, kompositionen och vägen – jag dansar med.

Någonstans vet jag att det kommer bli blommor i slutändan men inte hur, tilliten! Tilliten som sagt tilliten!

Jag skissar upp några få blommor med kolet där jag kan förnimma kronblad och knoppar för att få en känsla. Tar bort, justerar och ändrar, lägger till för att få en helhet. Jag tecknar inte upp exakta former utan markerar snarare områden där det kan tänkas bli en blomma, inte alla detaljer utan bara några enstaka linjer som får mig att våga ta nästa steg, ni vet dansen. Kompositionen är känslan, jag vet vad jag gillar och inte gillar, tex ojämt antal, det operfekta, osymmetriska, livfulla, jag älskar djupet och dimensionerna av magi.

Blir det för perfekt och uppstyrt är målningen död för mig, så dansen/processen är en rytm där mina sinnen är i total närvaro och inkännande på varje liten subtil signal. Det är en hårfin linje mellan det operfekta och perfekta, det sistnämnda gör att jag gått över linjen. Då har jag forcerat, varit i görat, inte lyssnat in hjärtat, processen och målningen utan varit mer i huvudet. Det jag har lärt mig genom åren är att ta det lugnt, en målning får ta tid och får jag inte till mig nästa steg då väntar jag in. För annars är det lätt att perfektionen styr och magin går förlorad.

Så jag kan ha en idé om temat men vet inte hur, vart och vad det hela utspelar sig på duken. För det är alla lager av färg som utgör känslan, känslan är det essentiella – livet. Där målningen steg för steg visar vägen, dansen som får mig sväva framåt, åt sidan, uppåt och tillbaka. Samspelet komponerar melodin, vilket tillslut kanske skapar en magisk symfoni……

Funderar på en minikurs i just detta, skulle det vara intressant?

Solsken

Karolina