I ständig förändring, upp och ner, fram och tillbaka, in och ut, flow och motstånd, ljus och mörker, stark och svag, djup och ytlig, trygg och rädd, självständig och ensam, glad och ledsen, harmoni och obalans……..………….
Det fortsätter och fortsätter om och om igen. Om vi inte behövde möta våra rädslor och motstånd skulle vi då ens utmana och möta dom? För fy vad det är jobbigt! Ibland går jag omvägar för att slippa, så om jag inte hade behövt ta i tur med mina inre demoner hade jag nog hoppat över det. Undra hur livet varit då – hade jag levt i rastlöshet och obalans, tristess eller hade det bara varit härligt?
Att stå inför en utmaning som är så fruktansvärt jobbig att jag mår illa och som sätter igång miljoner impulser för att jag ska slippa att ens försöka bestiga det där höga nästan omöjliga Mount Everest. När jag trots kriget inom mig beslutar mig för att ta tjuren i hornen och köra utan att vända mig om, när jag vågar och lyckas övervinna rädslorna så att lyckoruset frigörs och extasen bubblar i hela kroppen då är det värt allt. Stoltheten över sig själv, vinsten att faktiskt ha klarat det och tagit sig runt eller över hindret som i efterhand inte alls var något stort hinder utan kanske bara en liten prövning.
Men vad är då skillnaden mellan utmaningar/rädslor och fel väg, är det någon skillnad? För när det är rätt går det ju lätt sägs det. Jag tror att det känns på olika sätt och att vi innerst inne vet om det är fel väg eller en utmaning. Det gäller att identifiera de underliggande rädslorna i varje val för att få insikt om det är något att övervinna eller om det är en helt annan riktning jag ska ta. För vi utvecklas väl och blir starkare genom att utmana, gå ur trygghetszonen och föreställningarna? Eller är det så att vi bara ska vila i det som är och inte analysera alls utan helt lita på att det är som det ska vara just nu utan att utmana……………………inte vet jag!
Många tankar såhär på juldagen, hur tänker du?
Kram
Karolina