Magiskt, dag 26-28

Lördag 9 november – måndag 11 november

Varje morgon hör vi vrålapornas ljud när vi vaknar, det är sååå mysigt. Jag saknar djurens närhet vi upplevde i Monteverde och Montezuma, när vi bodde mitt i djungeln. Det är väldigt tomt utan de nyfikna aporna som hoppar omkring, näs- och tvättbjörnarna som tittar fram här och där. I det stora mandelträdet precis intill vår balkong bor en ekorre som vi ser dagligen och brukar titta på. Häromdagen när jag drack morgonkaffet ute på framsidan hörde jag apornas vrål väldigt tydligt, som att de var i närheten. Så jag gick ner en våning och ställde mig vid räcket ut mot vägen för att spana upp mot träden mitt emot. Till mig stora glädje såg jag fem vrålapor gåendes på rad på elledningarna precis framför ögonen. Vilken lycka, äntligen! De är underbara att titta på och jag kan stå hur länge som helst och se på när de rör sig och hur de tar sig fram. Jag förundras och beundrar deras samspel och allt de gör. De är sååå fina. Jag har mestadels filmat för att även få minnas och höra ljuden, men några bilder lyckades jag få till ändå. Sen i klorna på första bilden? Bad min svägerska Jenny slå upp betydelsen av vrålapa i ”Djurens språk” eftersom jag de berör mig så starkt:

”Tala med omvärlden. Min gåva till dig är att få uppmärksamhet. Bär inte på outsagda saker”. Det kan man ju såklart tolka på många olika sätt men min tolkning var att jag inte pratat med er på många dagar. Så det var det jag gjorde – talade med er i form av text, ord och bild i blogginlägget innan detta. Där jag berättar om processen i skapandets dans med mina nya mönster (klicka här för att läsa).

Jag har ju helt glömt av att berätta att vi gjorde två utflykter förra söndagen, på morgonen en båttur för att se delfiner och sedan en kvällstur till en strand för att se sköldpaddor som lägger ägg. En himla tur att vi gjorde det just den dagen för sedan dess har det regnat konstant och varit oväder. Vi fick hoppa i en mindre båt vid stranden som körde oss ut till en lite större och när alla var ombord körde den i riktning rakt ut i havet. Det var rejäla vågor som skvätte upp på oss, vi satt under tak men det skyddade oss bara från duggregnet. Härligt att komma ut på havet en sväng och en bit ut i havet när det lugnat sig gick jag och hjärtat upp på övre däck för att få bättre utsikt. Regnet hade uppfört och solen tittade fram. Inga delfiner så långt ögat kunde nå men en vacker himmel med molnformationer utspelades vid horisonten. Tillslut fick vi se en delfin, eller jag missade den för jag satt på andra sidan mot var den simmade. Men jag fick en glimt av ryggfenan. Dagen innan hade de tydligen sett flera delfinen som simmade upp och ner i vattnet en längre stäcka. På vägen tillbaka in mot land fick vi syn på en stor fin sköldpadda.

Klockan nitton på kvällen blev vi upphämtade för att åka till Playa Corozalito. Vi var ombedda att bära mörka kläder och skor (inte flippflopp), var strängt tillsagda att stänga av ljus samt blixt på mobilen. Vi åkte ca 45 minuter där merparten var på en skumpig gropig grusväg. Corozalito är en skyddad strand där man bara får tillträde med guide, det är vakter som bevakar att inga människor går in utan. Vi blev försedda med en ficklampa med rött ljus så att vi kunde se något när vi gick neråt stranden. Vi fick höra att en annan guide som redan var på plats precis hade upptäckt en ”Olive ridley” hona som var påväg upp ur havet. När vi var framme vid stranden stannade vi, guiden bad oss en än gång att dubbelkolla att ljus och blixt på mobilen verkligen var avslaget. Vi släckte ficklamporna och det var endast guidens röda ljus som lyste och han bad oss att ställa oss på ett led i par bakom honom. Det var tyst och mörkt, vi såg ingenting, endast havets vågor hördes. Mystiken vilade i luften, det kändes högtidligt på något sätt, som att vi skulle få beskåda något alldeles speciellt. Han släckte sin lampa och bad oss blunda tio sekunder, han räknade högt ner från tio till noll och när vi öppnade ögonen igen kunde vi förnimma konturer och såg mer och tydligare än vi nyss gjort. Han tände sin lampa igen och vi började gå mot det andra röda ljuset som lyste på stranden längre bort. Vi gick hand i hand och det glittrade av ljus i sanden för varje steg vi tog, likt mareld. Någon kemisk förening som uppstår. Magiskt, verkligen magiskt. Förväntansfulla närmade vi oss honan som hade kravlat en bra bit upp på stranden och hittat sin plats och nu var i full gång med att gräva gropen på ca 40 cm som hon skulle lägga äggen i. Vi stod helt hänförda i en halvcirkel en bit ifrån så att hon inte skulle störas. Guiden berättade att när hon grävt färdigt och är redo att lägga sina ägg hamnar hon i trans, varken hör, ser eller känner något. Vilket vi tydligt kunde se för hon låg blickstilla. Den andra guiden grävde bort lite sand så att vi kunde få smyga oss närmare och se när hon släppte ägg för ägg, mellan 80-120 st. Wow, detta är bland det mäktigaste jag fått se, guiden förde tillbaka sanden och när hon var klar började hon att täcka och bädda in äggen med sand. Vaggade med hela kroppen fram och tillbaka för att platta till sanden, fyllde på med mer sand med bakbenen och plattade. Om och om igen tills hon var nöjd. Sedan började hon se sig omkring och söka efter ljuset/havet, därefter började hon kravla i riktning mot ljuset. Så vackert att se. Det var därför vi skulle vara mörkklädda och absolut inte fick använda ljus eller blixt på mobilen, för att det kunde förvilla henne att gå i fel riktning. De söker sig efter det naturliga ljuset, havet. Där vi tillslut såg henne försvinna ut i vågorna. Obeskrivlig vackert ögonblick som jag kanske aldrig någonsin får uppleva igen. Guiden berättade att man aldrig vet när de lägger äggen, honorna gör som de känner oavsett tidpunkt på dygnet. Så vi hade verkligen tur och det är jag innerligt tacksam för. En magisk kväll!
När vi gick tysta från stranden såg vi röda ögon lura i buskarna, det var tvättbjörnarna som stod och väntade på att vi skulle ge oss av……..Circle of life!

Solsken
Karolina