Santa Teresa, dag 11-16

Fredag 25 oktober – onsdag 30 oktober

Jag vaknar av att det smattrar hårt på taket, regnet öser ner och det känns som att himlen öppnat sig igen. Det är mörkt ute och klockan är strax innan fem, hjärtat sover gott bredvid mig och ännu är det tyst från trafiken. Vi kom till Santa Teresa i fredags och det var lite av en chock. Efter att varit i lugna bergen och sedan i en tyst, lugn, skön bubbla på Ylang Ylang i Montezuma var det som att kastas in i pulsen. Möttes av ett kaos av bilar, lastbilar, fyrhjulingar och motorcyklar med surfbrädor och höga ljud från trafiken när vi åkte in på den långa huvudgatan. Människor gåendes, korsandes och cyklandes skulle samsas med alla fordon på den smala vägen. Vi tittade frågande på varandra i baksätet på taxin och det behövdes inga ord. Ska vi vara i detta kaos i fem nätter? 

Chauffören berättade att det knappt går att komma fram på vägen med bil under högsäsong. Det räckte gott med detta kände vi hahahaha. Vi checkade in på Banana beach hotel som låg på havssidan efter huvudgatan (eller snarare motorvägen) och fick välja mellan två olika bungalows. Vi valde den mindre (som hette ”Fresa”) även om den också var stor med två dubbelsängar, så hade den bara ett rum istället för två sovrum som den andra. Varje hus har en stor fin terrass med utekök, hängmatta och en sittgrupp. Jättefint, rent och fräscht. 

Hotellområdet med dess små gångvägar kantade av palmer och grönska, bungalows och pooler omslöts med ett högt plank och portlås vid utgångarna som en egen liten by. Med stranden på ena sidan och huvudgatan på andra. Dessvärre ingen strandutsikt men ändå väldigt nära dit. När vi kom gåendes ner till stranden var det som att oändligheten öppnade sig. Helt fantastiskt! Ett helt annat lugn, pulsen saktade ner och känslan var så mycket bättre än den vi nyss mött. Ljudet från vågorna, den ljumma vita sanden under fötterna, doften av hav och den breda platta stranden som sträckte sig så långt ögat kunde nå i båda riktningarna. Wow, den kändes milslång och oändlig, utan slut. 

Nicoyahalvön som vi kom till efter bergen och fortfarande är på tillhör en av de fem blå zonerna i världen. Det är platser där människor anses leva längre och förklaringen är såklart kombinationen av en mängd faktorer. Men de lever mer hälsosamt, rent kostmässigt, är mer aktiva och har förhållningssättet ”Pura vida” som betyder det rena livet/ enkla livet. Att vara tacksam för livet i all sin enkelhet, det vardagliga, njuta av det som här och nu. Full av liv. Befolkningen använder även pura vida som hälsningsfas eller när de säger hej då. Det tycker jag är väldigt väldigt fint och talande. 

Livet här känns avslappnat, vi möter människor strosandes längs den långa stranden, de flesta ser bekymmerslösa ut, tillfreds, vissa promenerar med hundar, andra surfar, det sitter lite folk här och där som tittar ut över havet, mediterar, yogar, chillar och solar. Stillsamt och behagligt. Det finns bara tre restauranger längs stranden (de andra ligger vid huvudgatan) med sköna hängmattor och lounge möbler. Oexploaterad strand – fantastiskt! 

Idag är det två veckor sedan vi kom till Costa Rica och det känns fantastiskt skönt att veta att vi har lika mycket tid kvar. Ingen hemlängtan, inget vemod att snart åka hem utan ett tillstånd av förnöjsamhet och tacksamhet att få tillbringa mer tid här. 

Vi vaknar tidigt, jobbar en stund sedan blir det långpromenad på stranden. Alternativt yoga. Äter magiskt god frukost och det är faktiskt det mål på dagen som vi båda tycker är det allra bästa och godaste. Spelar lite tärning, slappar på terassen, njutglor, pratar eller sitter helt tysta, tar en smoothie, jobbar lite till. Andas in havets kraft och naturens energi, fyller upp depåerna. Ljuset och solskenet vibrerar in i varje liten cell, likt en detox för kropp och själ. Transformation, omstart och reset. Jag släpper det som varit och låter tiden här få vara som den är utan måsten. Går på det som känns härligt i stunden oavsett om det är vila, reflektion eller jobb. Fram tills nu har det varit orden som flödar till mig mest. Tankarna kommer och går, utan att jag försöker värdera eller analysera för mycket, det är fint.

Akvarellfärgerna klingar dessvärre inte alls an i mig på samma sätt som akrylen gör. Och jag vet varför, för i akrylen är färgerna mer kraftfulla i pigment och mättnad. Vilket har en magnetisk dragning till hjärtat och lusten. Älskar den känslan, det färgstarka både hos inken och akrylen! 

Som är olikt akvarellens skira, transparenta, tunna och eteriska uttryck. Det är oroligt vackert på sitt sätt. Men jag förstår nu varför det inte ger mig den där gedigna inspirationen, när hjärtat och själen sjunger av färglycka. Men jag tänker att det är spännande att utforska det nya, så jag kommer fortsätta. 

Idag åker vi vidare från Santa Teresa som vi känner har varit lite för stimmigt och för mycket folk för vår tycke och smak (trots lågsäsong). Vi längtar efter lugnet och att vara själva. Chauffören som körde oss hit tipsade om Samara som ligger högre upp längs kusten, mindre ”turistigt” och mer soft som Montezuma. Så vi gick på hans rekommendation och har bokat en lägenhet där i tre nätter. Känns det superduperbra förlänger vi och är kvar resterande tid. Det positiva med att åka runt till olika platser är att just uppleva hur olika det känns. Hade vi bokat fler nätter just här hade vi inte varit helt nöjda, men men nu har vi upplevt Santa Teresa och det är vi tacksamma för. Vi är klara här och redo för att se en annan del av underbara Costa Rica. Som vi älskar att resa runt i detta land. Pura vida❤️ 

Solsken 
Karolina