”Livet efter dig”

Nu ska jag berätta något fint

På trädgårdsvernissagen i början av juni var det en besökare vid namn Anna som blev intresserad av en målning som stod i ateljén (där inne hade jag samlat alla ofärdiga experimenttavlor staplade mot varandra). Jag sa att den inte var klar. Där och då hade jag heller ingen som helst aning om hur jag kände för den, om den skulle målas över eller färdigställas. Men av någon anledning bad jag om hennes namn och nummer som hon lämnade så att jag kunde höra av mig längre fram med hur det hela utvecklade sig.

Jag kunde inte riktigt släppa tanken på Anna och målningen, det grodde liksom inom mig på något sätt. Så efter någon vecka gav jag den lite kärlek och uppmärksamhet. Målade vidare, inga drastiska förändringar för jag gillade färgskalan, men tog bort små detaljer som störde kompositionen och skvätte på lite mer ink. Sakta spred sig känslan att den började kännas klar och det tillståndet är ju bara så ljuvligt härligt i sig.

Skickade en bild till Anna och skrev att målningen nu ser den ut såhär. Hon svarade; Wow, den är så mystisk, sorglig och hoppfull på samma gång! Var precis det som gjorde att jag fastnade för den.

Jag skrev att jag skulle finlira lite till och återkomma.

Jag målade lite till och vips blev den klar. Signerade den på studs (vilket är ovanligt i sig för jag brukar vänta någon vecka eller längre), och direkt kom namnet ”Livet efter dig” nersinglandes. Gillade det skarpt, men min inre dialog startade igång på en mikrosekund…..men den titeln jag ju inte ha, det är ju jättesorgligt. Men så kan jag väl inte kalla den, bla bla bla eller…..jo, jovisst kan jag det. För av någon anledning kom det till mig så starkt och direkt, ändå kunde jag inte lita fullt ut på intuitionen. Fick ta fram min mest auktoritära röst och säga; Nu, Karolina, är det du som skriver precis som det är. Bara gör det!

Snabbt innan jag hann ångra mig skickade jag en bild och skrev att jag omgående fick till mig namnet ”Livet efter dig”, och av någon mening ska den heta just så.

Släppte det och började påta i trädgården, efter några timmar fick jag svar. ”Den är helt fantastisk! Vad som är lite märkligt är att min farmor dog i onsdags och namnet, ”Livet efter dig”, hur det sammanföll sig.”

Alltså, DET gav mig sanningsrys i hela kroppen. Heeelt magiskt! Jag lovade mig själv att för all framtid att fullkomligt lita på intuitionen i alla lägen istället för att ifrågasätta den. Så tack för att jag får vara en del av detta mäktiga och att med hjälp av färgernas och ordens magi få vara en kanal för något högre och större.

Detta tycker jag är en oerhört vacker berättelse eller vad säger du?

Tack kära Anna för att jag fick dela detta vidare

Solsken
Karolina