I somras var jag på södra Öland och målade två veckor som jag gör varje år. Jag åker dit själv och bor alltid på samma ställe, hos bästa Kristina och Hilding. Det finns några olika lador i området där det pågår Vedic Art kurser under åtta veckor, jättemånga stafflin står uppställda och man får sin egen lilla plats de veckor man är där. Det är en enorm frihet att vara där, mitt i naturen på alvaret som är slående vackert, med mig själv och måleriet. Det är svårt att sätta ord på uppelvelsen.
När jag är där vill jag oftast måla på stora dukar som är upp mot 2 x 2 meter, det är häftigt att verkligen få
expandera, spränga gränserna och gå loss. I år blev det inte lika stora målningar utan mindre och det har fortsatt att minska i storlek. Jag kan sitta i timmar med den lilla lilla duken som tar mig inåt, ger mig sinnesro och ny kraft. Det är befriande med de olika känslorna som uttrycks genom att växla format och som för mig precis dit där jag ska vara just i stunden.
Förra veckan började jag måla över en större gammal tavla som jag tröttnat på och den har verkligen satt igång något inom mig. Jag är så frustrerad och irriterad, den bara bråkar med mig. Jag målar och målar, lägger på mer färg, tar bort färg, gör lite ringar, sprayar vatten så det rinner, låter den vila, byter färg och så fortsätter det……..hela tiden något som stör i den. Ni som målar vet precis vad jag talar om.
Måleriet har varit lätt, roligt och inspirerande för mig en länge period men nu är det motstånd, jag är i ett mellanrum. Men det är bara att härda ut och ta sig igenom, för det är som med allt annat i livet, det är toppar, dalar och toppar. Och det är just i mellanrummet vi behöver vara i bland för att kunna utvecklas och gå vidare. Vi får se hur det slutar – kanske målar jag över den igen och börjar om.
Men det viktigaste är ju trots allt processen, vägen dit – mot målet!